Besviken men lättad, nu kan sommarlovet börja!

June 5, 2018

 I mål på tiden 4:30:14

 

I femton veckor har jag förberett mig, både fysiskt och mentalt, på att utföra loppet, Stockholm maraton. Nu är loppet över, så även den värsta besvikelsen, över att inget gick som planerat. 

 

Jag är en tävlingsmänniska av naturen och ger inte upp i första taget. På lördag var det dock nära, helst skulle jag ha velat lägga mig ner och gråta av besvikelse och frustration, men beslutsamheten vann och jag kom i mål.

Hela veckan innan maratonet spekulerades det om hettan och huruvida man skall ställa upp i loppet eller inte. För mig fanns aldrig möjligheten att inte ställa upp, klarar andra det så klarar jag det också! Med facit i hand så visst, jag kom i mål, men aldrig har det varit så tungt att springa, inte en enda kilometer kändes lätt utan allt handlade om att psyka sig själv att bara orka fortsätta, kilometer för kilometer. 

 

Jag tyckte att förberedelserna veckan innan hade gått riktigt bra. Jag tankade med mycket vätska, salt och kolhydrater såsom man ska. Jag hade till och med lyckats med att undvika låga blodsocker under hela veckan, vilket borde betyda att det är större sannolikhet att de hålls stabila även under loppet. På tävlingsdagen vaknade vi i god tid för att äta en ordentlig frukost, som sen skulle hinna smälta så att magen känns tom och bra före löpningen. Mina socker var ok på morgonen men under frukosten började de stiga markant och så fortsatte det. Först trodde jag att det var tack vare den stadiga frukosten men senare blev det tydligt att det var stressen som höjde sockret till skyarna. Som motreaktion är enda möjligheten att ta mera insulin och det gjorde jag.

 

Väl vid starten var blodsockret helt ok med tanke på omständigheterna, kring 14. Det var varmt, 31 grader, men värmen störde inte nämnvärt, jag trodde att jag hade läget under kontroll. Starten går och kl 12.04 börjar min 42,2 kilometers resa runt Stockholm. Planen var att följa 4 timmars farthållarna första halvan och därefter hoppeligen ha kraft att öka takten lite på den andra halvan av loppet.

Det var trängsel de första kilometrarna och jag minns att jag tyckte det var jobbigt att springa i klunga och hela tiden akta för andra löpare. Småningom börjar jag inse att någonting är fel, det kändes så fruktansvärt tungt att löpa. Första reaktion var förstås att kolla blodsockret, som visade sig vara alldeles för lågt. Ännu här kändes det som att inget var förlorat och att det bara gällde att snabbt få i mig socker för att få koll på värdet och springa vidare. Jag kurerade med 2 energigels, som i vanliga fall brukar vara nog för att korrigera ett lågt socker, iallafall för en stund framöver. Men inte denna gång, trenden var fortsatt låg och jag provade med att ytterligare äta (en dubbel Snickers =mycket socker).

Minuterna gick och löpningen blev bara segare och tyngre, då kom jag mig för att kolla pulsklockan för att se var pulsen låg, 181 slag/min, min maxpuls ligger kring 184...

Fyra timmars farthållarna syntes inte längre till vi det här laget men ännu här hade jag hopp om att kunna hinna ifatt dem så småningom. Tyvärr så fick jag snabbt inse att pulsen var, och förblev hög. Det var en väldigt olustig känsla att veta att hjärtat jobbade på för fulla muggar trots att farten inte ens var speciellt hög (kan nämnas att jag ytterst sällan får upp pulsen till 180 då jag tränar, inte ens under intervaller). Det var här som jag måste göra beslutet som gick emot alla mina principer; att gå under ett maraton. Tack och lov så vann förnuftet och jag saktade ner. Jag kan nästan garantera att jag skulle ha åkt ambulans om jag inte i den stunden skulle ha saktat ner, jag hade redan jobbat på med alltför hög puls under för lång tid. Besvikelsen som kom då var ändå grymt stor, det här var ju prestationen med stort P som jag har jobbat så hårt för hela våren. Sedan faller det på att det förbannade blodsockret inte kan hållas i styr (och hettan spelade förstås in på ett negativt sätt). 

 

Vid 15 km ville jag bara gråta, att slutföra loppet kändes alldeles för jäkligt, jag såg liksom inte riktigt vitsen med det eftersom jag då insåg att jag under inga omständigheter kunde tävla med min fjolårstid. Jag hade ju kommit till Stockholm i år för att göra minst en lika bra tid som förra året, och gärna förbättrat den men nu gick det inte så. För att få lite energi och motivation bestämde jag mig för att ringa hem till min man, kanske lite peppning hemifrån kunde hjälpa mig att hitta löparglädjen igen. Jag minns att jag förklarade situationen i korta drag och sa att det kändes fullkomligt hopplöst. Min man var som vanligt resonlig, han sa att jag såklart skall avbryta om det känns så. Kanske inte exakt vad man då vill höra, men å andra sidan gav det perspektiv på att livet inte hänger på om jag springer klart ett maratonlopp eller ej. Jag hann tänka många dystra tankar, nu i efterhand är det nästan skrämmande eftersom jag faktiskt inte kommer ihåg så mycket detaljer från loppet, minnet fungerar väl så att man förtränger jobbiga upplevelser.

 

Vid 20 km vände äntligen sockerbalansen och började sakta gå mot normal. Då minns jag att jag hade en ljus stund då jag tänkte att jess, bara hälften kvar och att kanske jag nu kan öka takten och ta in ens lite på vad jag hade missat i tid. Dessa förhoppningar grusades snabbt, det fanns inga krafter kvar. Det var då jag bestämde att strunta i allt vad som heter tidsmål och bara koncentrera mig på att komma i mål. Jag minns att jag förra året inte alls förstod varför så många gick, det är ju ett maratonlopp, då går man väl inte?! Men nu, nu förstår jag varför man går. Man går för att man är totalt oförmögen att göra något annat. Hjärnan vill springa men kroppen lyder inte. Resten av loppet var en kamp för att ta sig i mål, jag gick i sgs alla uppförsbackar och även vid vätskestationerna. Jag tänkte att jag kommer ALDRIG nånsin mera att göra om detta, det här är det andra och sista maratonet ever! Ännu när jag kom i mål så var jag av samma åsikt, aldrig mera! Det krävdes c en timmes återhämtning förrän jag redan hade förträngt det värsta och redan börjat fundera på om nästa års maraton skall springas i Helsingfors :) 

 

Jag fick idag e-post från maratonarrangören var de tackade för att man deltagit och samtidigt lite info om loppet som varit. Det var hela 20 000 anmälda till loppet, varav 15 755 kom till start. Av dessa avbröt 1089 personer loppet och sju fördes till sjukhus (5 för att de var uttorkade och 2 med frakturer).  Loppet vanns av kenyanen Lawi Kiptui på tiden 2:13:30, otroligt!

 

Lättnaden över att loppet är förbi och att jag trots allt tog mig i mål är nu stor. Det var ju som sagt bara mitt andra lopp, jag antar att alla som håller på med uthållighetsgrenar någon gång stöter på något liknande. Mitt första maraton gick ju så otroligt bra så därför kändes det här som ett slag i ansiktet då löpningen plötsligt inte fungerade överhuvudtaget. En erfarenhet rikare igen. Jag kan inte med säkerhet säga att det blir flera maraton, finns alltid en chans att jag vill prova på något nytt istället. Tiden får utvisa :)

 

Idag, tisdag, är kroppen fortfarande styv och sjuk men jag tror att det kommer att gå om inom ett par dagar. Träningsmässigt tänker jag nu satsa på att göra sådant som känns kul, våren var såpass disciplinerad med alla långpass osv så nu är det otroligt skönt att köra träningen mera utgående från dagens ork och känsla.

 

Nu under sommaren kommer jag att blogga mera sporadiskt, endast då när känslan kommer på att det skulle vara kul att skriva några rader.

Med dessa ord önskar jag er alla en härlig sommar, kom ihåg att njuta, för sommaren är kort!

 

 

 

Please reload

Kategorier
Inlägg

May 13, 2018

May 5, 2018

Please reload

Follow Us
  • Facebook Classic
  • Twitter Classic
  • Google Classic
Please reload

  • Facebook Social Icon

OPENING HOURS:

 

MEMBERS WITH OWN KEY: 5-23 every day

RECEPTION: MON & THUR 16-18                    

OTHER TIMES: SEND E-MAIL TO

alexandra@alexiagym.com

Alexia Gym & Fitness Club

Köpmansgatan 13, 10300 KARIS

 

alexandra@alexiagym.com

044 243 7342

© 2016 Alexia performance